Kysymyksiä ja vastauksia

Aamulla kello herättämään 06:00. Töihin? Noup, vaan kirjoittelmaan ja tekemään koirakuunteluun liittyviä juttuja, kuten viimein päivittämään blogia. Ensin kuitenkin kirjoittelin vastauksen asiakkaalleni, joka kysyi mitä vastata koiriensa muutamaan kysymykseen. Niin siis, jollet ole jo aikaisemmin huomannut blogiani lukiessa, niin katson, että koirat esittävät kysmyksiä ja tarvitsevat niihin johdonmukaiset vastaukset kerta toisensa perään. Koirien kysymykset koskevat niiden paikkaa laumassa. Esimerkiksi Roosa saattaa nostaa tassut keittiön pöydän reunalle ja vahtia, kun mieheni lähtee töihin. Vastaukseni on "Ei, ei sinun tarvitse huolehtia meidän menoista." ja otan Roosan vain kevyesti pannasta alas. En siis kiellä ja sano "Ei., enkä ota muutenkaan kontaktia Roosaan. Se vain vahvistaisi Roosan käytöstä. Yleensä riitää jo pelkkä läsnäolonikin ja Roosa muistaa "Ai niin, ei tämä minun tehtäväni ollutkaan". Sitten Roosa menee omalle paikalle tyytyväisenä tuhisten. Tuo maailman ihanin ääni, kun koira on rauhallinen ja tyytyväinen - pieni koiran tuhahdus :)!

Nyt päästän teidät lukemaan ihanan kollegani, Ruotsissa koirakuuntelijana toimivan Emilie Bergmanin kokemuksia siitä miten hän löysi yhteyden Igor-koiransa kanssa. Mielenkiintoisen lisän jutulle antaa, että Igor on metsästyskoira ja Emilie ei voisi kuvitellakaan harrastavansa metsästystä Igorin kanssa, mutta on siitä huolimatta saanut tasapainoisen kumppanin koirastaan. No, nyt en avaa lisää - lukekaa itse ja nauttikaa jutusta :)!

                                                                  **

För sex år sedan blev jag erbjuden en hundvalp på åtta veckor. Jag tackade ja till erbjudandet utan att veta någonting om hunden förutom att den skulle skjutas av en jägare om ingen tog hand om den. 

Emilie Bergmanin Igor-koira

Det gick bra de första månaderna, han sov mest, det var först efter ett halvår som jag märkte att min lilla krabat Igor hade en stark egen vilja. Våra promenader utan koppel fick ett slut när han en gång ute i skogen sprang han fram och hälsade på tre taxar, och jag blev utskälld av två tanter som beordrade mig att koppla min hund. Medan tanterna skällde sprang Igor vidare i jakt på något viltspår. Igor har nämligen väldigt stark jaktinstinkt. Jag försökte locka på honom med min snällaste röst trots att jag var arg på honom och jag slängde godbitar på marken så att jag skulle kunna fånga in honom. Men han bara stod och tittade på mig som om jag var dum i huvudet, och sprang åt andra hållet. Någon har frågat mig hur många gånger han har rymt från mig, och det är nästan lättare att svara på hur många gånger han INTE har rymt från mig.

En av många gånger under sommaren när han varit lös och när folk har sina ytterdörrar öppna för att vädra så har han sprungit in och hälsat på de boende i huset. Det är de enda gångerna jag inte brytt mig om att kalla på honom- pga skam. 

Jag kommer ihåg en dag full av utmaningar då vi plötsligt stannade upp, tittade på varandra och liksom tänkte för oss själva: ”Vem är du???” Som två utomjordingar, utan möjlighet att förstå varandra.

Så jag började gå på ”slyngelkurs” med Igor. Tyckte det lät passande, för det var det jag tyckte att han var – en slyngel.

Jag hade inga förhoppningar på kursen överhuvudtaget eftersom jag upplevde att han var hopplös.

Tränaren sade till oss att vi skulle visa upp vad våra hundar kunde. Jag tänkte: ”herregud, vad ska jag visa upp? Han kan ingenting, han lyssnar inte ens på mig.” Jag började gå framåt och tränaren sa åt oss vad vi skulle göra. Till min stora förvåning kunde Igor allt vi ombads att göra! Jag hörde de andra kursdeltagarna säga ”åååh vad duktig han är! Ni måste ha tränat jättemycket! Tävlar ni lydnad?” Tävlar? Skämtar du? Tänkte jag.

Jag har aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv. Jag kunde till och med släppa honom mitt på appellplan och göra en inkallning! Det hade aldrig hänt innan. Rena miraklet. Glädjen var dock kortvarig, eftersom hans gamla olydiga jag var tillbaka så fort vi kom hem. Lydnaden varade endast på apellplan.

Jag kommer ihåg en dag när vi var ute i skogen då han slet och drog i kopplet, skällde på hundar och jagade rådjur. Den gången satte jag mig ner och grinade och tyckte synd om mig själv. Till slut blev jag desperat efter alla rymningar och olydigheter. Jag provade ALLT som hundtränare tipsade mig om. Saker jag aldrig skulle ha gjort idag, med den kunskapen jag har nu. Jag provade då att kasta burkar, kedjor, lade ner honom på marken, allt för att han skulle lyda mig och bli undergiven. Ingenting bet på min Igor.

Jag fick höra att jag skulle omplacera honom till en jägare så att han skulle få springa av sig – ”han är trots allt jakthund”. Detta kändes dock inte alls bra – han hade blivit min vän trots alla ”hyss”.

I stället började jag faktiskt fundera på att själv ta jägarlicens så att vi kunde jaga ihop, men det fanns en hake: jag är den största djurvän som finns och börjar gråta så fort jag ser ett skadat djur… Jag insåg att jag fick acceptera situationen som den var: jag hade ingen perfekt hund. 

Idag är jag utbildad inom metoden Amichien Bonding och förstår varför Igor gjorde som han gjorde. Varför han aldrig lyssnade på mig. Jag förstår även varför han var en ”slyngel”. Allt handlar om ledarskap. Allt han har gjort och inte gjort har berott på brist i mitt ledarskap.  I Igors ögon var jag ingen ledare. Jag var ingen som han hade förtroende för, eftersom jag var dominant eller agerade i ilska, frustration eller uppgivenhet. Det spelade ingen roll att han är jakthund, det som spelade roll var mitt agerande, och vilka signaler jag gav honom. Det handlar om att vägleda hunden, att inte fokusera på reslutatet utan HUR man når resultatet.

/Emilie